Helena Westermarck, MATHILDA ROTKIRCH (1926/2023)

”Vackert och värdefullt bidrag till litteraturen om våra konstnärer.”
Allas Krönika 40/1926


Mathilda Rotkirch (1813--1842) föddes på Stensböle (Borgå socken) och växte upp i Vasa. Hennes fader var hovrättspresident Carl Fredrik Rotkirch (1775--1832) och när han dog flyttade familjen till Åbo. Mathilda studerade konst i Stockholm på 1830-talet med t.ex. Robert Wilhelm Ekman (1808--1873) som sin lärare. I början av nästa sekel reste hon i Tyskland, Italien och Frankrike, men, i Riitta Konttinens ord, dog i lungsot knappt ett år efter hemkomsten, endast 28 år gammal. Enligt forskaren vann Rotkirch ”uppskattning som en god tecknare och behaglig kolorist, men även hennes motivval och framställningssätt väckte sympatier”. Konttinen tillägger att hon nådde ”sina främsta resultat som porträttmålare”, då hade hon ”förmågan att återge modellernas personlighet”.

Drygt 20 år sedan gav en annan konsthistoriker Jouni Kuurne ut en fin utställningspublikation Mathilda Rotkirch (2002). Nu är det dags att ha också den första boken om henne tillgänglig igen.

”En levande skildring”, prisade Våra Kvinnor (18/1926) Helena Westermarcks (1857–1838) biografiska ”kulturbild”. Författaren hade redan gjort bl.a. ett stort arbete med sin avhandling Elisabeth Blomqvist, hennes liv och gärning (1916--1917) samt skrivit flera litteraturhistoriska böcker och romaner. Målarkonsten kände hon mycket väl av personlig erfarenhet med sina verk som ”bildar ett intressant inslag i 1880-talets konstnärliga omvandlingsprocess: hon hörde till en generation som frigjorde sig från den tyska idealistiska traditionen och anslöt sig till den franska realismen och naturalismen” (Konttinen 2009).

Enligt konsthistoriker Bertel Hintzes recension i Hufvudstadsbladet (10/x/1926) skildrar Mathilda Rotkirch sin huvudfigurens liv och gärning ”på ett synnerligen fängslande och medryckande sätt”. Och själva Hagar Olsson medgav i sin anmälan i Svenska Pressen (16/x/1926) att Westermarcks intressanta arbete är ”klart och överskådligt avfattad”. Iltalehti beskrev boken ”behaglig” (28/xii/1926) och Naisten Ääni gav den också bara lovord (18/1926), medan Studentbladet påpekade ju att författaren kunde ha ”öst ur sitt eget vetande” även mera för att göra sitt verk ännu rikare (12/1926).

Westermarck ”förtjänar att bli ihågkommen både som konstnär och författare och som en pionjär inom konsten i Finland”. Så skrev Konttinen i 2009. Därför, men också med tanke på hennes prestationer som kvinnosakskvinna (likaväl betonade av Konttinen), har ntamo publicerat igen hennes roman Vägvisare (1922/ntamo 2017) och memoarer Mina levnadsminnen (1941/ntamo 2020) och ger nu samtidigt ut både Mathilda Rotkirch (1926) och Tre konstnärinnor (1937).


Litteratur
Julia Dahlberg, Konstnär, kvinna, medborgare. Helena Westermarck och den finska bildningskulturen i det moderna genombrottens tid 1880–1910. Finska Vetenskaps-Societeten, Helsingfors 2018.
Riitta Konttinen, Mathilda Rotkirch (1813--1842). Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden. SLS/Atlantis, Helsingfors 2009.
Riitta Konttinen, Helena Westermarck (1857--1938). Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden. SLS/Atlantis, Helsingfors 2009.
Riitta Konttinen, Helena Westermarck (1857--1938). Suomen kansallisbiografia 10. Toim. Matti Klinge ym. SKS, Helsinki 2007.
Jouni Kuurne, Mathilda Rotkirch. Konstnärinna och resenär (Mathilda Rotkirch. Taiteilija ja matkailija). Övers. Teresia Ijäs. SLS, Helsingfors 2002.
Jouni Kuurne, Mathilda Rotkirch. Taiteilija ja matkailija. Porvoon museo & Turun taidemuseo, Porvoo & Turku 2002.
Arne Toftegaard Pedersen, Helena Westermarck. Intellektets idoga arbete. SFV, Helsingfors 2016.