Gustaf Strengell, STADEN SOM KONSTVERK (1922/2024)

”Att vackra och stilfulla gamla stadsdelar eller städer på det mest brutala sätt förstöras genom vanvård och uppförandet av med miljön osamgående nybyggnader, eller att nya stadsdelar eller hela städer växa upp, vilka i sin osköna och oharmoniska gestaltning borde vara ägnade att driva en med normal känslighet utrustad person till förtvivlan, väcker i stort sett varken uppmärksamhet eller bekymmer.”


Staden som konstverk (1922) belyser stadsbyggnadskonsten som en teori och praktik där enhetlighet vårdas men monotonin undvikas. Frågor om byggnadsskyddet ingår i problematiken, fast själva ordet var inte i bruk då. I ”Förorden” beskriver författaren Gustaf Strengell (1878--1937) bokens ansats som ”konstpedagogisk”, men i själva verket handlar den om någonting mycket bredare, om ett nytt modernt tänkesätt som måste tillägnas av nutidens människor.

Recensionerna var berömmande. ”En i bästa mening populär framställning av de medel, som stå stadsbyggarkonsten tillbuds, och en lättfattlig och upplysande läromästare för var och en, som önskar lära sig förstå stadensskönhet”, sa Bertel Jung i en intervju i Åbo Underrättelser (17/xii/1922), där han sen skrev i sin kritik (21/xii/1922) att nyheten grunder sig i författarens ”levande insikt” om allt i ämnesområdet. Enligt Svenska Pressen (20/xii/1922) var Staden som konstverk nyttig för alla ”utom facket” som kan hjälpas av denna ”fin, typografiskt vacker” och ”till innehållet rik” bok att ”förstå och njuta av” sin miljö.

I Arkitekten skrev Birger Brunila om Strengells ”djup förståelse och kärlek” till ämnet och uppgiften. Boken präglades av ”eleganta språkbehandling” och ”personligt hållna stil” och hade ”bestående värde”. Likaväl prisades den av Vasabladet (4/i/1923) och Allas Journal (2/1923). Hufvudstadsbladet berättade även om positiva genklanger i Sverige (8/iv/1923), när August Brunius hade recenserat boken i Göteborgs Handelstidning: ”Den vill lära in i konstnärlig finkänslighet i sättet att se på staden.” Om Strengell sade Brunius att han tillhör en ”klart intellektuella och moderna riktning i frågor rörande stadsväsen och arkitektur, konsthantverk och måleri”. I sin tur hade också Sigurd Westholm i Svenska stadsförbundets tidskrift lovprisat boken (Hbl 27/vi/1923) och dess ”pedagogiska” grepp med tex ”varje bild” tjänande som illustrationen ”till en klart utformad konstnärlig tanke”.

Efter framgångsrika finska översättningen Kaupunki taideluomana (1923) av Salme Setälä kom Hemmet som konstverk (1923) och Koti taideluomana (1923) och senare Byggnaden som konstverk (1928) och Rakennus taideluomana (1929), både också förfinskad av Setälä. När Elis Kaalamo analyserade två första delar av trilogin i Finsk kommunaltidskrift (1/1924), rekommenderade han dem för alla. Nya Argus upptäckte i deras sidor (4/1924) ”en mångfald kloka och fina råd”.

Gustaf Strengell var arkitekt, kritiker och tusenkonstnär som tillsammans med Sigurd Frosterus (1876--1956) hade introducerat nya idéer i byggandet och stadsplaneringen i början av 1900-talet. Hans opus magnum var inte Ekdudden (1904), Elverkshuset i Gamla Karleby (1905), Villmanstrands badinrättning (1912) eller villor i Mosabacka och Brandö som han ritade som byggkonstnär utan snarare en serie av böcker från 20-talet. Med sina mäktiga titlar Staden som konstverk (1922), Hemmet som konstverk (1923) och Byggnaden som konstverk (1928) bevisade Strengell att det är möjligt och betydelsefullt att komma upp med populära och tilltalande men fullödiga analyser av det moderna livet. Han skrev också Den nya annonsen (1924) ör att studera ”den moderna reklamens väsen”.

Redan 1901 hade Strengell skrivit i Dagligt Allehanda:

”Kritikens raison d’être eller snarare nödvändighet att existera står ingalunda höjd öfver all tvifvel. Dess hufvuduppgift är icke att svänga färlan, den skall utgöra en förmedlare mellan konstnärerna och publiken, den skall så att säga popularisera de förras idéer, förklara och uttyda. Dess alls icke lätta uppgift är att förstå allt.”

Han stod vid sina ord.

Som sekreterare i Konstflitföreningens i Finland museum (dagens Designmuseet) (1901--1918) och intendent för Finska konstföreningens samlingar (dagens Ateneum) (1914--1918) Strengell var en inflytelserik kulturperson. Hän hade också en agentur för möbel och konstindustriella produkter som han också själv designat. Det allra viktigaste är nog Strengells sällsynta förmåga att skriva, debattera och popularisera.

På 30-talet var Strengell aktiv i tex tidskriften Domus (1930--1933) och skrev En bok om boken (1931), Miten sisustan kotini kotimaisin esinein? (1933) och När jag kunnat bli artist och andra pikareska hågkomster (1934). Förlaget ntamo ska utge Strengells bästa verk som nyupplagor på svenska och finska för att hedra detta strålande livsverk och behålla de här helt enkelt ypperliga titlarna läsbara.

Strengells produktion är förstås inte helt obekant i vissa kretsar. Så här skriver Edith Lignell i sin pro gradu -avhandlingen: ”Ritva Wäre har i Rakennettu suomalaisuus (1991) belyst Strengells betydelse som skriftställare och kritiker av nationalromantiken. Strengells och samtidens förhållning till stadsbyggnadskonsten har behandlats av Riitta Nikula i Yhtenäinen kaupunkikuva 1900–1930 (1981). Olof Mustelins kulturhistoriska skildring Euterpe. Tidskriften och kretsen kring den (1963) bidrar med information om Strengells ungdomstid. Kimmo Sarje har i ett flertal artiklar bidragit med information om Strengells kopplingar till den tidiga modernismen i Finland.” Strengells populära trilogi fär i varje fall inte lämnas för endast akademiska behandlingen. Lignell talar om hans ”smakfostrande skriftställarskap” och projektet att arbeta ”för att göra en större publik bekant med arkitekturen och dess uttrycksmedel”. Det var ändå inte bara i stads- eller byggnadskonst Strengell intresserade sig utan hans texter rör sig i bredare landskap. Eller kanske kunde man säga att hans begrepp av arkitektur innehöll praktiskt taget allt möjligt i ständigt förändrande livet.


Läs mera
Edith Lignell, Beräknande förnuftets konst. En komparativ textanalys av Gustaf Strengells (1878–1937) skrifter om arkitektur 1900–1930. [Pro gradu -avhandlingen i konstvetenskap. Åbo Akademi, Åbo 2021.
Riitta Nikula, Yhtenäinen kaupunkikuva. Suomalaisen kaupunkirakentamisen ihanteista ja päämääristä 1900–1930, esimerkkeinä Helsingin Etu-Töölö ja Uusi Vallila. Diss. Suomen tiedeseura, Helsingfors 1981.
Kimmo Sarje, Gustaf Strengell (1878--1937) (1991). Blf.fi. 2007.
Kimmo Sarje, Gustaf Strengell (1878--1937). Suomen kansallisbiografia 9. Red. Matti Klinge ym. SKS, Helsingfors 2007.
Kimmo Sarje, Gustav Strengell kokeilijana ja näkijänä. I Taiteilija tutkijana, tutkija taiteilijana. Red. Katve-Kaisa Kontturi & Risto Pitkänen. Jyväskylä universitet, Jyväskylä 2007.
Kimmo Sarje, Sigurd Frosteruksen modernin käsite. Maailmankatsomus ja arkkitehtuuri. Diss. Valtion taidemuseo, Helsingfors 2000.
Ritva Wäre, Rakennettu suomalaisuus, Nationalismi viime vuosisadan vaihteen arkkitehtuurissa ja sitä koskevissa kirjoituksissa. Diss. Suomen muinaismuistoyhdistys, Helsingfors 1991.