Gustaf Strengell, HEMMET SOM KONSTVERK (1923/2024)

”Hemmet utgör […] en betydelsefull kulturmiljö.”

Hemmet som konstverk (1923) fortsatte projektet som börjades med Staden som konstverk(1922). Allt blev färdigt med Byggnaden som konstverk (1928). Trilogin står för den allra bästa folkbildningen och upplysningen. I sitt ”Företal” beskriver författaren Gustaf Strengell (1878--1937) bokens utgångpunkt: "Hemmet är universellt." Det gäller att "inse, i vilken grad en konstnärlig miljö verkar stärkande och utvecklande på själva livskänslan".

Recensionerna var positiva. ”Redan som typografisk produkt betraktad ett konstverk”, bedömde Vasabladet (28/x/1923). Enligt det kunde boken hjälpa läsaren att ”skärpa sitt öga för rumsbildens vackra utformning”. Åtminstone tog den henne ”mitt in i vardagstillvaron”, som författarens kamrat Sigurd Frosterus skrev i Hufvudstadsbladet (30/x/1923). Annars fortsatte boken ”strävan att allmänfattliggöra rent konstnärliga synsätt rörande våra dagliga omgivningar”. Kritikern alltså sammanfattade det filosofiska och det socialpsykologiska samt det pedagogiska i Strengells bokserie. När det gäller det samhälleliga eller det politiska däri, tillade Frosterus att Hemmet som konstverk ”vädjar till var och en som nått fram till aktning för sin egen och allra närmaste omgivning”, vare bostaden stor eller små: ”det ingalunda blivit lyxinredningarna som föresvävat författaren; de ledande linjer har uppdrager äga samma mått av tillämplighet även i enkla förhållanden.” I andra ord understryker boken att ”det icke är de enskilda föremålens kvalitet – och ännu mindre mängden – som skänker interiörerna deras slutenhet, skönhet, lugn eller värde; av delarnas förmåga att så att säga samarbete, beror resultatet.” Frosterus beklagade bildernas höga antal men ansåg att Strengell hade kommit upp med ”en ny boktyp”. I allmänhet var stilen ”saklig, lärorik och allmängiltig” och Hemmet som konstverk hade ”värde långt över stunden som praktisk och nyttig handbok” och lämnade ”en säker vägledning i många hithörande situationer”.

På ett motsvarande sätt stod det i Åbo Underrättelser (11/xi/1923) så här: ”Detta torde vara den första bok på området som utkommit på svenska, och den skall helt säkert med tillfredsställelse hälsas av den stora allmänheten som länge önskat en [sådan] rådgivare[.]”

Som Hbl rapporterade (16 & 29/xi/1923) lovprisade också Dagens Nyheter (1864–) och Göteborgs Handelstidning Strengells nya bok. I hemlandet skrev Marius af Schultén i Astra (14/1924) om viktigt ”upplysningsarbete”. Alla lovord var ”berättigade”, kommenterade Wiborgs Nyheter (16/xi/1924).

Sådana fanns med också i Finsk kommunaltidskriftens recension. Elis Kaalamo skrev där (1/1924) emellertid att Hemmet som konstverk innehöll ”mera inredningselement för ståndspersonshem och utredning av deras harmoni, än för det egentliga samhällets djupa led”. Men strax efter det citerade han Strengell:


”Dyrbarhetsvärde är ingalunda någon nödvändig element hos de föremål, som inom ramen av golv, väggar och tak sammansätta rumshelheten.”


I sin tur publicerade Nya Argus (4/1924) en kritik av Axel Romdahl. Han upplevde att en ”hög förfining” talade ”på varje sida i boken” och kände sig tvungen att erkänna hur ”jag rent av irriteras av en interiör, där varje föremål står på sin uträknat riktiga plats, där ingenting finnes som ej bildar accenter eller färgklickar, där alla personliga minnen, vanor och nycker fått krypa i skrinet för att ej rubba de artistiska cirklarna”. Romdahl var dock säker att Strengell med sin ”ädla och djupa skönhetsideal” inte gynnade snobberiet eller något narraktigt raffinemang. Därför var det alltid skönhetens högsta och heligaste lag som formade hans ”grunduppfattning” ur vilken han hämtade ”sin förkunnelse och sin kraft att övertyga”.

Strengells tre böcker översattes till finska av Salme Setälä som var också en mångbegåvad skrivande arkitekt. Redan 1901 hade Strengell skrivit i Dagligt Allehanda:


”Kritikens raison d’être eller snarare nödvändighet att existera står ingalunda höjd öfver all tvifvel. Dess hufvuduppgift är icke att svänga färlan, den skall utgöra en förmedlare mellan konstnärerna och publiken, den skall så att säga popularisera de förras idéer, förklara och uttyda. Dess alls icke lätta uppgift är att förstå allt.”


Han stod vid sina ord.

Strengell var arkitekt, kritiker och tusenkonstnär som tillsammans med Frosterus hade introducerat nya idéer i byggandet och stadsplaneringen i början av 1900-talet. Hans opus magnum var inte Ekdudden (1904), Elverkshuset i Gamla Karleby (1905), Villmanstrands badinrättning (1912) eller villor i Mosabacka och Brändö utan snarare en serie av böcker från 20-talet. Med sina mäktiga titlar Staden som konstverk (1922), Hemmet som konstverk (1923) och Byggnaden som konstverk (1928) bevisade Strengell att det är möjligt och betydelsefullt att komma upp med populära och tilltalande men fullödiga analyser av det moderna livet. Han skrev också Den nya annonsen (1924) för att studera ”den moderna reklamens väsen”.

Som sekreterare i Konstflitföreningens i Finland museum (dagens Designmuseet) (1901--1918) och intendent för Finska konstföreningens samlingar (dagens Ateneum) (1914--1918) Strengell var en inflytelserik kulturperson. Hän hade också en agentur för möbel och konstindustriella produkter som han också själv designat. Det allra viktigaste är nog Strengells sällsynta förmåga att skriva, debattera och popularisera.

På 30-talet var Strengell aktiv i tex tidskriften Domus (1930--1933) och skrev En bok om boken (1931), Miten sisustan kotini kotimaisin esinein? (1933) och När jag kunnat bli artist och andra pikareska hågkomster (1934). Förlaget ntamo ska utge Strengells bästa verk som nyupplagor på svenska och finska för att hedra detta strålande livsverk och behålla de här helt enkelt ypperliga titlarna läsbara.

Strengells produktion är förstås inte helt obekant i vissa kretsar. Så här skriver Edith Lignell i sin pro gradu -avhandlingen: ”Ritva Wäre har i Rakennettu suomalaisuus (1991) belyst Strengells betydelse som skriftställare och kritiker av nationalromantiken. Strengells och samtidens förhållning till stadsbyggnadskonsten har behandlats av Riitta Nikula i Yhtenäinen kaupunkikuva 1900–1930 (1981). Olof Mustelins kulturhistoriska skildring Euterpe. Tidskriften och kretsen kring den (1963) bidrar med information om Strengells ungdomstid. Kimmo Sarje har i ett flertal artiklar bidragit med information om Strengells kopplingar till den tidiga modernismen i Finland.” Strengells populära trilogi fär i varje fall inte lämnas för endast akademiska behandlingen. Lignell talar om hans ”smakfostrande skriftställarskap” och projektet att arbeta ”för att göra en större publik bekant med arkitekturen och dess uttrycksmedel”. Det var ändå inte bara i stads- eller byggnadskonst Strengell intresserade sig utan hans texter rör sig i bredare landskap. Eller kanske kunde man säga att hans begrepp av arkitektur innehöll praktiskt taget allt möjligt i ständigt förändrande livet.


Läs mera
Edith Lignell, Beräknande förnuftets konst. En komparativ textanalys av Gustaf Strengells (1878–1937) skrifter om arkitektur 1900–1930. [Pro gradu -avhandlingen i konstvetenskap. Åbo Akademi, Åbo 2021.
Riitta Nikula, Yhtenäinen kaupunkikuva. Suomalaisen kaupunkirakentamisen ihanteista ja päämääristä 1900–1930, esimerkkeinä Helsingin Etu-Töölö ja Uusi Vallila. Diss. Suomen tiedeseura, Helsingfors 1981.
Kimmo Sarje, Gustaf Strengell (1878--1937) (1991). Blf.fi. 2007.
Kimmo Sarje, Gustaf Strengell (1878--1937). Suomen kansallisbiografia 9. Red. Matti Klinge ym. SKS, Helsingfors 2007.
Kimmo Sarje, Gustav Strengell kokeilijana ja näkijänä. I Taiteilija tutkijana, tutkija taiteilijana. Red. Katve-Kaisa Kontturi & Risto Pitkänen. Jyväskylä universitet, Jyväskylä 2007.
Kimmo Sarje, Sigurd Frosteruksen modernin käsite. Maailmankatsomus ja arkkitehtuuri. Diss. Valtion taidemuseo, Helsingfors 2000.
Ritva Wäre, Rakennettu suomalaisuus, Nationalismi viime vuosisadan vaihteen arkkitehtuurissa ja sitä koskevissa kirjoituksissa. Diss. Suomen muinaismuistoyhdistys, Helsingfors 1991.