Gustaf Strengell, BYGGNADEN SOM KONSTVERK (1928/2024)

”att på intellektuell väg uppfostra till ökad konstförståelse”


Byggnaden som konstverk (1928) fortsatte projektet som börjades med Staden som konstverk (1922) och Hemmet som konstverk (1923). Boken blev trilogins beslut när den planerade fjärde delen ”Trädgården som konstverk” aldrig förverkligades. I sin ”Förord” beskriver författaren Gustaf Strengell (1878--1937) om behovet att återuppliva inom större publiken "ett levande intresse" i arkitektoniska strukturer.

Recensionerna av Byggnaden som konstverk var benägna. I Arkitekten skrev (6/1928) Birger Brunila att ”bokens tyngdpunkt utföres av de förträffligt valda illustrationerna med åtföljande utförliga text, som klart manifesterar författarens oöverträffade förmåga att giva en fattbar, pregnant analys, än i korta, koncisa ord, än i livfulla, målande uttryck”. Titeln ”kommer utan tvivel att hava succés”.

Hufvudstadsbladets kritik betonade (23/vi/28) det psykologiska i boken. Speciellt i bildtexter kunde man ändå känna ”arkitekt Strengells snabba och säkra grepp och livliga personliga synpunkter”. Författaren hade ju ”ägnat sitt livs intensiva intresse åt studiet av den bildande konsten” och kunde nu genom sin ”vackra volym” ge ”de för saken intresserade en förträfflig vägledning och hjälp till att på intellektuell väg genom självuppfostran komma till förståelse av den ursprungligaste av all bildande konst”. Slutligen skrev den anonyma recenseraren så här: ”Men skulle man än gärna sett, att författaren givit något mer av sin egen idévärld, fyller Byggnaden som konstverk detta med så stor insikt och omsorg planlagda och utarbetade verk, ett behov i vår svenska konstlitteratur, inom vilken hittills ingen djupare syftande framställning av arkitekturens väsen funnits att tillgå.”

Schildt utgav boken på Strengells 50. födelsedag den 30. mai 1928. I Östra Nylands ord (6/vi/1928) vittnade Byggnaden som konstverk ”om att han med oförminskad iver för förnuftets och skönhetens talan i en förvirrad värld”.

Byggnaden som konstverk närmar sig sitt ämne med hjälp av tre olika tänkare. Spenglers kulturhistoria, Le Corbusiers byggnadsteori och Guyaus estetiska dynamism används som utgångspunkter för undersökningar av personlig prägel. Vid sidan av dom finns de en massa illustrationer i boken med förklarande bildtexter.

Även om Strengell accentuerade det konstnärliga och det psykologiska i sin behandling av ämnet, tycks det vara samhälleliga dimensionen som är det avgörande i boken liksom i två andra delar av hans trilogi. Med alla de här titlarna försökte han öka medborgares medvetenhet av den moderna livsstil och det kritiska tänkesätt.

Strengells tre böcker översattes till finska av Salme Setäläsom var också en mångbegåvad skrivande arkitekt. Redan 1901 hade Strengell skrivit i Dagligt Allehanda:


”Kritikens raison d’être eller snarare nödvändighet att existera står ingalunda höjd öfver all tvifvel. Dess hufvuduppgift är icke att svänga färlan, den skall utgöra en förmedlare mellan konstnärerna och publiken, den skall så att säga popularisera de förras idéer, förklara och uttyda. Dess alls icke lätta uppgift är att förstå allt.”


Han stod vid sina ord.

Strengell var arkitekt, kritiker och tusenkonstnär som tillsammans med Sigurd Frosterus hade introducerat nya idéer i byggandet och stadsplaneringen i början av 1900-talet. Hans opus magnum var inte Ekdudden (1904), Elverkshuset i Gamla Karleby (1905), Villmanstrands badinrättning (1912) eller villor i Mosabacka och Brändö utan snarare en serie av böcker från 20-talet. Med sina mäktiga titlar Staden som konstverk (1922), Hemmet som konstverk (1923) och Byggnaden som konstverk (1928) bevisade Strengell att det är möjligt och betydelsefullt att komma upp med populära och tilltalande men fullödiga analyser av det moderna livet. Han skrev också Den nya annonsen för att studera ”den moderna reklamens väsen”.

Som sekreterare i Konstflitföreningens i Finland museum (dagens Designmuseet) (1901--1918) och intendent för Finska konstföreningens samlingar (dagens Ateneum) (1914--1918) Strengell var en inflytelserik kulturperson. Hän hade också en agentur för möbel och konstindustriella produkter som han också själv designat. Det allra viktigaste är nog Strengells sällsynta förmåga att skriva, debattera och popularisera.

På 30-talet var Strengell aktiv i tex tidskriften Domus (1930--1933) och skrev En bok om boken (1931), Miten sisustan kotini kotimaisin esinein? (1933) och När jag kunnat bli artist och andra pikareska hågkomster (1934). Förlaget ntamo ska utge Strengells bästa verk som nyupplagor på svenska och finska för att hedra detta strålande livsverk och behålla de här helt enkelt ypperliga titlarna läsbara.

Strengells produktion är förstås inte helt obekant i vissa kretsar. Så här skriver Edith Lignell i sin pro gradu -avhandlingen: ”Ritva Wäre har i Rakennettu suomalaisuus (1991) belyst Strengells betydelse som skriftställare och kritiker av nationalromantiken. Strengells och samtidens förhållning till stadsbyggnadskonsten har behandlats av Riitta Nikula i Yhtenäinen kaupunkikuva 1900–1930 (1981). Olof Mustelins kulturhistoriska skildring Euterpe. Tidskriften och kretsen kring den (1963) bidrar med information om Strengells ungdomstid. Kimmo Sarje har i ett flertal artiklar bidragit med information om Strengells kopplingar till den tidiga modernismen i Finland.” Strengells populära trilogi fär i varje fall inte lämnas för endast akademiska behandlingen. Lignell talar om hans ”smakfostrande skriftställarskap” och projektet att arbeta ”för att göra en större publik bekant med arkitekturen och dess uttrycksmedel”. Det var ändå inte bara i stads- eller byggnadskonst Strengell intresserade sig utan hans texter rör sig i bredare landskap. Eller kanske kunde man säga att hans begrepp av arkitektur innehöll praktiskt taget allt möjligt i ständigt förändrande livet.


Läs mera
Edith Lignell, Beräknande förnuftets konst. En komparativ textanalys av Gustaf Strengells (1878–1937) skrifter om arkitektur 1900–1930. [Pro gradu -avhandlingen i konstvetenskap. Åbo Akademi, Åbo 2021.
Riitta Nikula, Yhtenäinen kaupunkikuva. Suomalaisen kaupunkirakentamisen ihanteista ja päämääristä 1900–1930, esimerkkeinä Helsingin Etu-Töölö ja Uusi Vallila. Diss. Suomen tiedeseura, Helsingfors 1981.
Kimmo Sarje, Gustaf Strengell (1878--1937) (1991). Blf.fi. 2007.
Kimmo Sarje, Gustaf Strengell (1878--1937). Suomen kansallisbiografia 9. Red. Matti Klinge ym. SKS, Helsingfors 2007.
Kimmo Sarje, Gustav Strengell kokeilijana ja näkijänä. I Taiteilija tutkijana, tutkija taiteilijana. Red. Katve-Kaisa Kontturi & Risto Pitkänen. Jyväskylä universitet, Jyväskylä 2007.
Kimmo Sarje, Sigurd Frosteruksen modernin käsite. Maailmankatsomus ja arkkitehtuuri. Diss. Valtion taidemuseo, Helsingfors 2000.
Ritva Wäre, Rakennettu suomalaisuus, Nationalismi viime vuosisadan vaihteen arkkitehtuurissa ja sitä koskevissa kirjoituksissa. Diss. Suomen muinaismuistoyhdistys, Helsingfors 1991.