Helena Westermarck, MINA LEVNADSMINNEN (1941/2020)

”Hur många åren än bli, stå vi alltid inför naturen liksom barn med utsträckta händer.”

Mina levnadsminnen berättar inte bara om åldrandet och återkommande erfarenheter. Boken bevittnar också tillblivelsen av en självständig medborgare och tänkare: ”I min hjärna tumlade tankarna om, nyvaknade och kaotiska visserligen, men i alla fall tankar som uppställde krav och fordrade svar. Det fanns så mycket jag ville veta och förstå.”

Helena Charlotta Westermarck (1857--1938) föddes och avled i Helsingfors. Hon var en mycket begåvad målare men det var som författare hon blev erkänd, om också som en av de stora höjdarna i nordiska kvinnosaksrörelsen. Westermarcks litterära karriär började med (bokrecensioner i Finsk Tidskrift i 1879 eller) Ur studieboken (1890–1891) och sträckte sig till Tre konstnärinnor (1937). Emellan finns det där i hennes bibliografi tex litterära studier om George Eliot och den engelska naturalistiska romanen (1894) och Fredrika Runeberg (1904) samt romaner Framåt (1894), Lifvets seger (1898), Ljud i natten (1903) och Vägvisare (1922) vid sidan av en historisk romantrilogi (1900–1911), novellsamlingen Dolda makter (1905) och en rad biografier av banbrytande kvinnor från skolledaren (och Westermarcks moster) Elisabeth Blomqvist (1916--1917), målaren Mathilda Rotkirch (1926), kvinnosakspionjären Adelaïde Ehrnrooth (1928) och läkaren Rosina Heikel (1930). När det gäller den postumt publicerade Mina levnadsminnen (1941), låt oss citera Julia Dahlbergs utmärkta doktorsavhandling Konstnär, kvinna, medborgare (Finska Vetenskaps-Societeten 2018):

”Helena Wester­marck lekte av allt att döma länge med tanken att skriva sina memoarer. Redan 1924 hän­visade brodern Edvard Westermarck till hennes memoarprojekt i ett brev: ’Jag hoppas att du njuter av ditt arbete. Misstar jag mig inte så sysslar du med dina memoarer, och de blir säkert mycket intressanta.’ Tanken på att skriva memoarer hade av allt att döma fötts re­dan i början av 1920-talet. Arbetet fortskred sedermera i flera olika repriser under 1920- och 1930-talen, men vid Helena Westermarcks död 1938 var manuskriptet ännu ofullbordat. Det är därför svårt att exakt tidsbestämma när de olika delarna av manuskriptet blivit till. […] Memoarerna, som inte var färdiga vid Helena Westermarcks död, avslutas vid tiden efter inbördeskriget 1918.”

I sin monografi analyserar Dahlberg också skickligt denna självbiografis natur:

”Merete Mazzarella har i sin bok Att skriva sin värld (1993) diskuterat Helena Wester­marcks memoarer i förhållande till det hon kallar för den ’finlandssvenska memoartraditio­nen’. Hon framhåller att Westermarck i sina memoarer ofta anlägger ett dokumenterande grepp då hon noggrant beskriver sin omgivning och människor hon mött. I sig är detta inget unikt utan tämligen representativt för memoartraditionen i allmänhet. Självbiografin som litterär genre har mycket gemensamt med den historiska krönikan. I båda genrerna sammanfattar och tolkar författaren en serie händelser ur det förflutna till ett sammanhäng­ande narrativ.

[…] De inledande kapitlen, som skildrar Westermarcks barndom, framstår som charmerande detaljfulla och livliga i jämförelse med de senare årens mer splittrade och ofta ganska torftiga skildringar. Orsakerna till dessa tydliga skillnader mellan me­moarernas barndomsskildringar och senare delar måste delvis sökas i memoarernas till­blivelseprocess. […] Ursprungligen tycks Westermarck […] ha haft för avsikt att ner­teckna sina barndomsminnen som underlag för en roman. I [ett] odaterad […] [roman]manuskript […] [’I den gamla garden’] återfinns flera av de barn­domsminnen och miljöskildringar som även ingår i memoarerna Mina levnadsminnen. Ro­manens huvudperson ’Eva Hageman’ har här förvandlats till Helena Westermarck. Också andra avsnitt i memoarerna förefaller att vara kopierade, eller lätt omarbetade versioner, av texter som Helena Westermarck publicerat i andra sammanhang.”

Dahlberg talar om den ”svävande gränsen mellan det fiktiva och det biografiska”. Hon påpekar att det var just Mazzarella som an­märkte ”att Westermarck i sina memoarer ofta tenderar att undvika analys av sina egna och andras känslor för att i stället ta till ett slags tämligen generaliserande skönskriveri”. I sin tur hänvisar Dahlberg till Selma Lagerlöfs Ett barns memoarer (1930). Denna titel kanske ”även utövat ett visst inflytande på” Westermarck som ”var jämngammal med den svenska författaren och uppfattade henne som en av sina litterära förebilder, kände väl till Lagerlöfs produktion och hade även träffat henne vid ett par tillfällen, bland annat då Lagerlöf besökte Helsingfors 1912.” Dahlberg fortsätter så här:

”I sina memoarer ägnade Helena Westermarck därför det första kapitlet på dryga 100 sidor åt att beskriva sin barn- och ungdom med dess vardagsmiljöer och minnen. Jäm­fört med sin bror Edvard som i sina memoarer endast ägnade ca 50 sidor åt sin barndom och sina ungdomsår, skrev hon betydligt mer. Också här kan man se detta som en av genrens traditioner. Margaretha Fahlgren har lyft fram gemensamma drag i självbiografier skrivna av svenska kvinnliga författare från samma generation som Helena Westermarck. Hon noterar att de kvinnliga författarna tenderar att utförligt beskriva sin barndom och sina ungdomsår. I samtliga fall framstår barn- och ungdomen som en tid då jaget stegvis finner sin plats i samhället. Familjen får då en betydande roll som den plats där flickan lär sig den borgerliga familjens värderingar och socialiseras in i en lämplig kvinnoroll.”

Ändå är situationen mer invecklad. Enligt Dahlberg försåg Westermarck (”[p]recis som sin bror ”) ”genom sina memoarer även den uppmärksamma läsaren med en rad upplys­ningar som gjorde det möjligt att skapa sig en uppfattning om familjen Westermarcks soci­ala bakgrund och nätverk. Dessa upplysningar signalerade klasstillhörighet och fungerade som sociala markörer. Genom att välja vilka namn bland familj, släktingar och vänner de som på det här sättet lyftes fram och vilka de tvärtom valde att hastigt passera eller helt förbigå, kan man hävda att såväl Helena som Edvard Westermarck ägnade sig åt ett slags ’socialt bruk av släktskap’ som Pierre Bourdieu diskuterat. Precis så som Bourdieu framhä­ver kan man säga att det finns en skillnad mellan verkligt (biologiskt eller socialt) släktskap och ett ’representativt släktskap’ som individen kan göra anspråk på att tillhöra för att vinna tillgång till ett symboliskt kapital som manifesteras genom ett ansett eller ryktbart familjenamn eller någon annan typ av gruppidentitet. Jag vill föreslå att man kan tala om en iscensatt epistemisk gemenskap […] [eller] en grupp personer med vilken en enskild individ upplever att han eller hon delar en gemensam epistemisk kultur i den bemärkel­se som introducerats av Herman Paul […].”

Mina levnadsminnen berättar alltså inte bara om Westermarcks liv. Boken skildrar också ett (socialt) livs- och tankesätt som kommer fram i tex detta avsnitt: ”De hörde till dessa forna dagars kvinnor som, utan att utbilda sig för någon speciell verksamhet, växte upp i ett fint bildat och ekonomiskt välställt hem, som deltog i sällskapslivet, för sitt nöjes skull sysselsatte sig med musik, ibland även med målning samt över huvud taget levde dagsländans liv.”

Vid sidan av det klassmässiga står också det nationella. Westermarck upprepar att hon hör till det ”svenska folkelementet” eller ”svenska folkgruppen”. Dahlberg identifierar här inflytandet av Axel Olofs Freudenthals ivriga (anti-snellmannianska) teorier om -- och kamp för -- svenskheten. Av en slump var det hennes systerson Rolf Pipping som både redigerade Mina levnadsminnen och myntade (redan i 1912) begreppet ’finlandssvensk’. Dahlberg anser att Westermarck tillägnade Freudenthals ”bygdesvenska” anställningar som återspeglas av hennes skärgårdsteckningar och -målningar, medan hennes skönlitteratur koncentrerade i ”ståndspersoner ur kunskapseliten” i stället av allmogen. Hur som helst, stod hon nära till hemliga organisationer -- kagalen och kvinnokagalen – som motverkade russificeringen 1901–1905 och deltog sen i Svenska folkpartiets (1906–) verksamhet från början. I Dahlbergs ord var det så att ”Westermarcks inställning till de nationella frågorna ofta pendlade mellan en principiell uppskattning för den kulturella fennofilin och ett avståndstagande från den politiska fennomanin”.

Det avgörande för henne var ändå att leva nära till ”det pulserande intellektuella och konstnärliga lifvet i de stora kulturländerna”. Så står det i Mina levnadsminnen där speciellt Frankrike och sin alltid uppmuntrande liberté lovprisas. Men som Dahlberg bevisar kunde Westermarck också -- i sina brev -- kritisera den franska uppfattningen att ”Paris är verlden” och även ”göra anspråk på finskhet i utlandet” vid sidan av att idka ”kosmopolitism och världsmedborgarskap i hemlandet”.

Som konstnär tvivlade hon enligt sina memoarer på sina egna talanger. Men Dahlberg kan ådagalägga att Westermarcks brev antyder snarare ”högt ställda ambitioner och målmedvetenhet” samt tron på sin ”utvecklingsbar förmåga”. I varje fall ”tog med tiden ändå hennes intresse för det skrivna ordet allt mer överhand”.

Det avgörande var affären Strykerskor eller En viktig fråga (1883). Så heter Westermarcks konstverk som skildrar två unga kvinnor mitt i hushållsarbetet. Målningen vann första priset på Salongen i Paris i den så kallade dukattävlingen våren 1884 och hedersomnämnandet vid världsutställningen i samma stad sommaren 1889. Å andra sidan klandrade några kritiker i Finland, Sverige och Danmark att Strykerskor var nånting helt enkelt motbjudande, fult naturalistiskt och tvivelaktigt radikalt. Mina levnadsminnen beskriver dessa opinioner och konstnärens egna uppfattningar på det följande sätt:

”Tavlan var ful och alltför rabulistisk: ’så fick en kvinnlig konstnär inte måla.’ […] Vad som menades med talet om modellernas fulhet och om huru en kvinna inte finge måla, det var för mig obegripligt och har alltid förblivit så. […] [D]etta ungdomsarbete […], trots alla dess brister, för mig betytt så mycket som ett uttryck för min unga glädje över färgarnas och färgkonstens härlighet.”

Konstigt nog nedsatt Westermarck så här det samhälleliga i sitt verk. Å andra sidan ansåg hon dock att ”sociala spörsmål” hade oåterkalleligen blivit centrala i moderna bild- och ordkonsten. Som Dahlberg konstaterar levde hon själv ”aldrig något bohemliv”, ”aldrig uppskattat ’av turisterna uppsökta sensationella förlustelse- och nöjeslokaler’” och ”aldrig ägnade sig åt några djupare studier av tillvarons elände, samhällets olycksbarn eller den köttsliga synden i sina romaner”. Bilden av henne ”som en småprudentlig och kanske därför också ganska tråkig författare” stämmer ändå inte riktigt. Både i sin litteratur och sitt målande handlar det enligt Dahlberg om ”en estetik som betonade konstens förmåga att se det sköna i naturens oförvanskade brutalitet”. Westermarcks litterära favoriter var Shakespeare, Molière och Ibsen och hennes huvudsak – ”[samtids] stora sociala rörelse” – var kvinnans rättigheter. Så här låter Dahlbergs slutsats:

”För Helena Westermarck var hennes val av ämnen för sina texter ett sätt att ställa problemen under debatt. I centrum för Westermarcks romaner och noveller står därför nästan alltid en kvinnlig röst. […] Om Westermarcks litteratur därför tenderat att uppfattas som torr och kanske lite för analytisk, så är det kanske just på grund av den socialt och politiskt pådrivande konstnärsroll som Helena Westermarck ville ge sig själv.”

I sin suveräna avhandling -- vinnare av Mauritz Hallbergs pris 2019 -- diskuterar Dahlberg genombrottsåren av det moderna mellan 1880 och 1914 och tyvärr inte senare saker och ting. Fast hon också har mycket att säga om Westermarcks liv och tankar från tidigare år samt deras behandling i Mina levnadsminnen, finns det ingenting i Konstnär, kvinna, medborgare om hennes upplevelser i, och åsikter om, finska inbördeskrig. Inte desto mindre är uppsatsen om ”skräckväldet” ett av de mest uppskakande kapitlen i memoarer.

Politiskt sett finns det en flagrant motstridighet i Westermarcks syn på 1880-talets Paris kommun och 1910-talets finländska arbetarradikalism. Mina levnadsminnen innehåller både en flyktig men välvillig antydan till franska aktivister -- som författaren även berättar att hon på första hand lärde sig känna i deras möten – och en grym redovisning av ”röda upproret” eller ”röda fasans tid” i Helsingfors ”fylld av hat och ondska”. I 1918 gällde det inte alls om ”sociala frågor” eller ”medborgerlighet” eller inte ens om människor för Westermarck utan, även i efterhand, om ”en drägg av vidrigaste slag sprutat fram över staden” och ”de otäckaste, fräckaste fysionomier som mötte oss på gatorna”.

Krigsskildringen i Mina levnadsminnen lovar nog ”endast några personliga intryck och stämningar”, material för senare bearbetning. Därför koncentrerar den sig förståeligt i fruktan och rädslan, om också i det ”ohyggliga” och det ”obehagliga”. Trotts det är det väldigt besynnerligt att läsa i boken från året 1941 om tex unga flickor som föreståndare av ”en vidrig typ”. Eller om det brutala, det våldsamma och det djävulska som attribut av blott ena partens agerande. Tydligen är allt detta nånting som borde vara begripligt från en slags pantfångens – bemannade stadens innevånarens -- synvinkel, där ”röda skaror”, ”röda fanor”, ”röda händer” eller ”folkvimlet på gatorna” och ”röda livet” överhuvudtaget kändes fruktansvärt och skrämmande. Men visst är det ju en väldigt stor skillnad Westermarck indirekt gör mellan Pariskommunarder och Helsingforsrödgardister.

Utan att alltså gå in i medborgarkrigsåret i Finland berättar Dahlberg om Westermarcks belåtenhet att inte bli invald i det första landtagsvalet 1907 med tanke på socialdemokraternas seger och ”faslig” plikt (för andra parlamentariker) att sitta bland ”80 socialister-anarkister”. När den ärade författaren sen gav en 60-årsintervju för Hufvudstadsbladet i november 1917, kommenterade hon att ”[j]ag var visst alltid lite röd i den forna bemärkelsen”, vilket enligt forskarens tolkning betyder nånting ”mer allmänt ’radikal’” och inte nån slags hemhörighet i politiska vänstern. Mina levnadsminnen med sina anmärkningar om tex ”kroppsarbetarnas ständigt stigande, pockande anspråk på oerhörda löner för även det lättaste, enklaste arbete” eller hotet som ”socialistiska förespeglingarna om jorddelningen” menade för ”jordägarna, godsägarna och bönder” säkert fastställer detta.

Emellertid var Westermarck på sitt sätt också en subversiv figur åtminstone som kvinnosakskämpe. Kanske var det så att kritikernas moraliserande över Strykerskor på något sätt förskräckte henne, när det demonstrerade konstens makt och kvinnosakens omstörtande potential. Kanske var det så att hon också blev bestört av de ytterligt emanciperade kvinnor i sin hemstad i början av året 1918. Om Westermarck hade hunnit hugga jämn sina memoarer, skulle vi troligen ha en annorlunda skildring med accentueringen inte så mycket på barbariet utan en balanserad analys vid sidan av den livliga återgivningen av farliga situationer. Dock är de här oredigerade minnesbilderna viktiga eko från revoltens månader.

Lyckligtvis får läsaren dessutom njuta av konstnärens beskrivning av sina ungdomstider. När Westermarck rapporterar om atmosfären i ett konstnärspensionat i Bretagne framhäver hon löftesrika omvälvningar vid sidan av kreativa arbetets – och uppenbarligen också allmänna framgångens – hårda krav på friheten och kritisk strävan:

”Här var all etikett bannlyst. Hit kommo artisterna direkt från arbetet, ibland så nersmorda, som om de själva blivit uppdragna ur någon färgpyts. Här hånades le bourgeois, här knöts näven åt intrigerna på årets salon, hän glimmade revolutionen under askan, och mången gnista, som kanske skulle bli en eld någonstans i världen, tändes här, ty här voro de unga och entusiastiska från alla delar av jorden i brokig blandning.”

Se Julia Dahlberg, Konstnär, kvinna, medborgare. Helena Westermarck och den finska bildningskulturen i det moderna genombrottens tid 1880--1910. Finska Vetenskaps-Societeten, Helsingfors 2018.

Jmf också Arne Toftegaard Pedersen, Helena Westermarck. Intellektets idoga arbete. SFV, Helsingfors 2016, och Riitta Konttinen, Helena Westermarck -- konstnär, författare, kvinnosakskvinna (2009). BLF.fi 2014.